Senaste tiden har jag av olika anledningar tänkt ganska mycket på det här med utseendet. Vilken roll de har i våra liv och hur vissa av oss är slavar under de "perfekta utseendet" eller ska jag kanske säga "drömmen om de perfekta utseendet?"
Att det som tjej är en helt annan skönhets hets än vad det är när man är kille har jag bara fått bekräftat sedan jag blev mamma till två pojkar. Och ska jag vara helt ärlig är det en av de bästa sakerna med att bara ha söner, någonstans blir mitt mamma hjärta lugnat över att de slipper plåga sig själv till den milda grad över sitt utseende.
Därmed inte sagt att killar inte har några krav på sig eller skiter i hur de ser ut. Därmed inte heller sagt att allt tjejer bryr sig om är smink och kläder. Nej nu får ni helt enkelt följa med i min tankegång här.
Min stora son som fyller 9 år i år (!) lever sitt liv i mjukisbyxor och gummistövlar. Japp, det är mer eller mindre de ända kläder jag lyckas få på honom. Övertalnings försöken har varit många, speciellt till fördelen att använda gympaskor istället för ett par otympliga stövlar Men nej. Varje morgon ser jag honom strutta iväg till skolan i sina mjukisbyxor och stövlar.
En morgon slog tanken mig "undra vad alla andra tycker om hur han ser ut"
min omedelbara följd tanke på det var "gudskelov att han är kille, då slipper jag iaf oroa mig för att han blir retad för att han går i mjukisbyxor varje dag".
Mina egna fördomar? Ja kanske. Känns ändå som jag inte är helt ensam i världen om att tänka i liknande banor?
En annan anledning till dessa funderingar till om ens yttre är att jag och en vän diskuterat detta ganska ihärdigt senaste tiden. Eller snarare så har jag börjat skälla på henne väldigt ihärdigt den senaste tiden. Hon är helt jävla grym och har under de senaste året gått ner 30 kilo!
Så jäva starkt jobbat! Och när man då uppnått sitt målvikt så kan man ju kanske tycka att personen i fråga borde vara lite nöjd? Ge sig själv lite kredd? En klapp på axeln kanske?
Hahahahahahaha tillåt mig att skratta. Så går det uppenbarligen inte alls till.
Min kära vän är nämligen värre nu än när hon faktiskt var tjock. Hon ser helt enkelt inte sig själv som hon ser ut idag. Nej hon ser sig själv som en fettsäck. Typ.
..........
Låt mig säga det igen. 30 kilo kvinna!!!! Plus att jag själv står där och väger minst 10 kilo mer och har lust att slå något riktigt hårt i huvudet på henne.
Jag gissar att ni som läser detta säkert kan relatera det här beteendet till någon kvinna ni känner? Kanske en man också? Jag har dock aldrig träffat en man som kråmar sig framför spegeln på samma självdestruktiva sätt som vi kvinnor gör.
Frågan jag ställer mig blir ju onekligen denna.
När fan blir man nöjd egentligen?
Har ni någonsin varit med om att ni ser ett kort på er själv från några år tillbaks i tiden och tänker "Fan vad jag såg bra ut där". Så tänker ni tillbaks i minnet och minns att när den där bilden togs så skämdes ni ögonen ur er för att ni vid de tillfället tycket att ni såg hemskt tjocka ut?
Jag brukar tänka att jag aldrig blir så snygg som jag är idag.
Om 10 år kommer jag se bilder från idag och tänka "fan vad ung och fräsch jag var där, inga rynkor i ansiktet än". Typ.
Så då är det väl bara jävligt onödigt att sitta här och vara missnöjd nu? Eller?
Jag har alltid varit en stor tjej. Klumpig som få, ett huvud längre än alla andra och storlek 40 i skor när jag gick i fyran.
Jag har alltid tittat avundsjukt på de små tjejerna. Har alltid velat vara en så där tjej tjejig.
Trotts att vi alla vuxit upp för längesedan så är jag fortfarande dubbelt så stor som typ alla anda tjejer. Jag har störst fötter av alla kvinnor jag känner och i ärlighetens namn är jag nog fortfarande ganska klumpig.... Men satan i gatan vad snygg jag är ändå!
Jag har alltid haft dagar då jag är fet och ful och inte vill visa mig för en annan levande människa. Då inga kläder i garderoben passar eller inget smink i världen kan rädda min fula nuna. Men jag har också alltid haft dagar då jag känt att jag är snyggast i världen. Jag har alltid ätit vad jag vill eftersom jag inte har självkontroll nog att gå på någon diet.
Jag har väl alltid tyckt att min mage är alldeles för tjock men aldrig ens reflekterat över hur min armar,vader,lår,fingrar eller andra kroppsdelar hänger slänger eller är för tjocka?
Blir detta ett mindre problem efter man har fött ett antal barn?
Svar nej.
Blir detta någonsin ett mindre problem?
Det kanske låter konstigt men min bröst operation har verkligen hjälpt mig med detta.
För det första har jag äntligen fått ett par bröst jag kan känna mig nöjd med. Om inte de är bra för självförtroendet så vet inte jag.
Men sedan har jag också lagt ner väldigt mycket tid åt att "lära känna min kropp" igen. Och framför allt att tycka om den istället för att trycka ner den.
Kom igen jag har 12 ärr från naveln till halsen. Några av den har läkt riktigt jävla dåligt och har mest likhet med lila likmaskar. Väldigt fint verkligen.
Jag har ingen känsel i mina bröst och kommer aldrig att ha det. Jag har gjort kejsarsnitt och fött en son som vägde över 5 kilo. Mina lår är fulla av bristningar och gud vet vilka fler ställen man kan hitta dem på.
Jag väger nästan 90 kilo och är allmänt lycklig över att min vän gått ner i vikt så jag har lite tjockiskläder att ärva och trotts allt detta.
Trotts att jag antagligen varit snyggare många gånger tidigare i mitt liv så har jag aldrig någonsin varit så tillfreds med min kropp.
Det är till och med på den nivån att jag tycker jag är snyggast utan kläder. Trotts mina 12 är och tjocka mage så kan jag se på mig själv och gilla det jag ser.
Det känns ganska otroligt när man hela sitt liv tänkt på vad allt som skulle kunna bli bättre.
Det kan alltid bli bättre. Men jag är fett snygg ändå.
Amen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar