Ont blod

Ju mer jag tänker på detta ju mer inser jag att det är sant.
Jag har ont blod i mina ådror.
Inte på det viset som man ser på film där den drabbade blir förvandlad till varulv vid varje fullmåne nej utan mer på det sättet att mina gener suger. 

(Nu hör jag en röst i mitt huvud som säger att gener och blod och gener inte är samma sak. Skit samma, de låter mycket coolare att säga ont blod än onda gener)

Rent krasst har jag ärvt en massa dåligt skit ifrån min pappa. Och inte bara sådana här ytliga saker som man kanske vanligt vis brukar "klaga" på sina föräldrar om.
Att jag är stor som en man är ju uppenbarligen hans fel, han är stor som ett hus och lyckligtvis blev jag inte lika stor som han men jag har ändå varit längre än mina killar, haft större fötter, större händer och mindre bröst.
För att inte prata om hur hårig jag är. Några av mina vänner behöver raka benen en gång i veckan (månaden?) men själv får jag raka dem två gånger om dagen ifall de inte ska stickas?! KOM IGEN! Min mamma är helt oskyldig på den punkten för hon har knappt hår så de täcker hennes huvud.
Och eftersom varken min mor eller far är såhär jätte toppen bra på att hålla kontakten men släkten så har jag inte så många andra än just bara dem att jämföra med. Så tyvärr ni får ta emot hela min vrede nu.

Ja men iaf sådana där ytliga grejer kan man ju komma över eller runt, jag menar det finns ju rakhyvlar och stora män som jag kan gömma mig bakom så jag får känna mig lite mer kvinnlig.
Eller så blir man bara man, det är också ett alternativ. Men jag har hittat en lång och dessutom ganska trevlig karl så jag kör på det första alternativet.

Men sedan har vi alla de här tuffa grejerna som uppenbarligen följde med mitt arv.
Typ som bröstcancer...
När jag tänker på att så många kvinnor på min pappas sida av släkten har drabbats av detta och många även dött så känns det nästan ödesbestämt.
Samtidigt känns det som jag kan skratta mig lycklig över att just jag fick chansen att slippa. Att jag var den som föddes i rätt generation för att tekniken skulle gått så långt att allt jag behövde göra var att lämna ett blodprov vid 18 års ålder.

Provet berättade det jag redan visste, jag är min egna största fiende. Det som kan skada mig mest finns redan inom mig.

Jag är den första i min släkt som genomgår en operation för att slippa bli sjuk i bröstcancer och när jag sätter de i relation till min oro inför operationen så skäms jag nästan.
Att välja denna operation har alltid varit självklart för mig, jämfört med att få cancer så är det inget svårt val. Fy fan för att behöva tampas med den sjukdomen.
Hur klarade sig mina egna släktingar genom det? Var det rädda? Vad hade det gjort för att få en chans som jag? Hade de valt att deformera sin kropp för att slippa kämpa mot döden? Skulle det varit ett svårt val för dem eller lika självklart som det var för mig? 
Vem vet?

Och som att denna lilla arvs påse av smaskigheter inte skulle räcka så fick jag dessutom ett väldigt ömtåligt psyke.
Jackpot! Tack pappa. Verkligen schysst av dig att dela med dig.

Till skillnad från bröstcancern är det inget man någonsin pratat om. Det har nämnts under min uppväxt att min farmor låg inne på psyket ibland men att det berodde på kriget. Krigsskadad.
Det var hon säkert men krigsskador går inte i arv.
Och det är här min vrede kommer in och blir något mer en än barnslig irritation.
Har man psykisk ohälsa i släkten, så nära inpå dessutom så har man ett ansvar som förälder. Jag kan inte säga att jag vet hur man bör gå tillväga eller vad man bör säga till sina barn men om bröstcancern var det självklart att prata för den kunde ju döda mig om jag inte gjorde något. Jag blev förberedd på detta.
Men att psykisk ohälsa är en av de mest dödliga sjukdomarna tänkte man inte på?

Allt min pappa sa till mig var "bit ihop".
Aldrig 
någonsin
ett 
enda 
ord 
om 
ett
trasigt 
psyke. 

Jag kan inte svara på om det hade gjort någon skillnad, men som förälder kan jag inte för mitt liv förstå hur man bara kan blunda för den risken.
Tyvärr känner inte jag min pappa så väl som jag önskar så jag kan inte svara på om han klarade sig ifrån den psykiska ohälsan i vår släkt men när jag för ett år sedan träffade min faster för första gången på flera år var det som att dra upp en rullgardin. Jag upplevde att hon förstod mig på ett sätt som ingen tidigare gjort. Hon berättade om liknande upplevelser och jag behövde inte försvara eller förklara mig. Mina känslor var inte konstiga för henne.
Hon har funnits med i min uppväxt och är absolut ingen främling för mig men när jag träffade henne nu hade vi inte umgåtts sedan jag var ett barn.
Och som personer är vi fruktansvärt olika vilket gör det hela ännu mer märkligt.

Min farmor är död. Min andra faster är också död. Cancern dödade dem båda. Men jag önskar jag hade kunnat lära känna dem, hade det lärt mig något mer om mig själv?
Hade ångesten blivit lättare att hantera om jag vetat att den var en del av mig redan från början? Att det fanns en förklaring vad den kom ifrån? 

Allt jag har nu är spekulationer och minnen som min mamma berättat för mig. Det var aldrig hennes uppgift att göra, det ansvaret var min fars.
Det är hans psyke jag delar. 

Men men jag fick ju bra tänder i alla fall............