2 månader efter operationen

Hej vänner!
Igår kväll hade jag så fruktansvärt ont av mina bröst. Vilket fick mig att tänka på att det var länge sedan jag hade så ont.
Är inte smärtminne en förunderlig sak? Så fort smärtan försvinner är det precis som man aldrig haft ont.
Och när den då kommer tillbaks så undrar man varför man inte UPPSKATTAR livet som smärtfri mer?
Nej nej det tar man bara för givet så fort smärtan försvunnit.

Men iallafall så tänkte jag att det är dags för en bröst uppdatering. Om 4 dagar är det faktiskt exakt 2 månader sedan jag opererade mig.
Ska jag vara ärlig känns det som de gått längre tid. Men nått av det som varit svårast för mig är nog just det här med tiden. Att man måste ge det tid att läka.

Och att man måste påminna alla runtomkring en att "nej det där kan jag inte göra" eller "snälla kan du hjälpa mig med det" osv osv.

Tror inte att det finns någon i mitt umgänge som inte höjt på ett ögonbryn och undrat "Varför kan du inte göra de?"
Jo du vet, operationen och så skrapar man lite med foten i marken och känner sig värdelös.

Självklart förstår jag också att de glömt, det är ingenting som direkt syns på mig. Om jag inte går omkring utan tröja.. Kanske det jaag ska börja med? Bli halv nudist?? Skulle ju vara en intressant utveckling....

Det där har väl antagligen mer med mitt psyke att göra, jag har väldigt svårt när folk ifrågasätter mig.
Eller bedömer mig. Fy vilken rysare.

På tal om bedömning och bröst så tänkte jag ta mig iväg till en sjukgymnast och börja "rehab träna".
Det låter säkert som världens naturligaste sak för 99% av svenska folket men jag och träning går inte riktigt hand i hand av 3 anledningar.

1. Jag är lat
2. Jag har sjukt dålig självdisciplin
3. Jag är livrädd för ett gym

De två första faktorerna gör att jag aldrig lyckats träna själv. Jag har försökt komma igång typ 1000 gånger men de håller max 1 vecka och sedan sitter jag i soffan med chipspåsen och tycker synd om mig själv.
Sen har jag alltid tränat för att gå ner i vikt vilket inte är mitt mål denna gången.
Nu vill jag träna för att få tillbaks styrkan i mina armar och för att bli av med smärtan i ryggen.

Ni vet tryck knappar som sitter på påslakanet i sängen? eller de återförslutningsbara tuggummipaketen?
Dom får jag ta i allt jag kan för att få upp och då börjar man ju känna sig ganska hjälplös.
Så det är nog dags att ta tag i ångest-bollen träning.

Men hur mår man såhär 2 månader efter operationen?
Jo jag mår fantastiskt bra. Rent psykiskt känns det äntligen som jag kan bli tillfreds med min kropp och jag saknar inte mina gamla bröst så mycket som någonting.
Däremot är jag väldigt förväntansfull på att få ett par nya! Det har ju tagit lite mer tid och varit lite svårare än beräknat eftersom ventilen bråkar. Det är klart att man blir ledsen när det inte blir som man tänkt sig men jag försöker ändå vara trygg i att de kommer bli bra bara jag har lite tålamod.

Rent fysiskt så kan jag göra det mesta nu, jag är som sagt väldigt svag i armarna och vissa rörelser gör att det ömmar men jag kan köra bil, lyfta barn och dammsuga. Det svåra är att inte överanstränga sig som igår för då gör det så ont att man bara vill lägga sig under täcket och gråta.
Men det är inte brösten som gör ont utan armarna. Det känns som att armarna är påhängda på kroppen och muskelfästet där dom är fasthängda blir så otroligt ömt.
Själva brösten gör inte ont alls, jag kan till och med ligga på mage!
Det obehagligaste med dem är när man ska ta bort tejpen pga känselbortfallet.

Jag har ändock förvånansvärt mycket känsel. Innan operationen var jag rädd för att jag inte skulle kunna hålla om mina barn utan att det skulle vara obehagligt. Men all känsel "på bröstet" eller "ovanför brösten" om man så säger är helt som vanligt.
Till och med känseln mellan brösten är oförändrad.
Det är egentligen bara där ärren sitter och runt där som det är mer eller mindre bortdomnat och där klarar jag inte av att röra.

Känslan att ta på sig själv men att inte känna något är vidrig.

Så när tejpen ska bytas så får Tobias göra det medan jag blundar, då går det bra.
Sen har jag ju dessa jäkla ventiler som ligger på sidan under brösten. Med andra ord ligger jag på dem när jag sover på sidan...
Och dom gör ONT.

Mitt tips, säg till er kirurg att ni vill ha ventilerna i armhålorna och ingen annan stans!
Vet fortfarande inte varför hon la dem där nere. Beställde mina journaler men det stod inget matnyttigt i dem heller...

Summan av kardemumman är att jag mår bättre än förväntat både fysiskt och psykiskt!
Om du läser detta och ska göra den här typen av operation så vet jag hur nervös du är. Och det är garanterat en resa som kommer prägla hela ditt liv men det är ändock mot alla odds en lättare resa än man föreställer sig.
Man klarar så mycket mer än man tror och vi människor är vanedjur. Aldrig hade jag trott att jag skulle klara att leva ett så normalt liv utan bröst.

Hade någon sagt innan att jag två månader efter ingreppet inte fått fylla på mitt högra bröst hade jag fått panik.
Nu är jag mest nöjd över att jag inte behövt ha BH på mig (förutom 1 gång) på två hela månader!
Snacka om frihet!!