Jag är en lyckligt lottad kvinna, på grund av cancerforskning och dagens moderna sjukvård har jag haft möjligheten att operera bort mina bröst innan de kostade mig livet.
Och trotts att jag har detta onda i mitt blod så har jag varit skonad från smärtan det innebär att se någon av sina anhöriga tyna bort i denna hemska sjukdom.
Man kan säga att jag är lyckligt lottad.
Det är långt ifrån självklart för mig att lägga upp denna bild. Snarare så har jag aldrig övervägt någonting på den här bloggen så noga som just denna bild men jag måste få dela med mig av den.
Men ser ni vad jag ser? Jag är vacker!
Bekvämt dold bakom ett par vita ögon vågar jag för första gången i mitt liv se att jag ser bra ut.
Jag slås av lättnaden det är att kunna borsta tänderna utan att dölja brösten för min egen spegelbild.
Jag kommer på mig själv med att titta på mina nästan obefintliga bröst och känna ett boll av lycka växa i magen och lättnaden som bosatt sig i min kropp ger mig känslan av att allt är möjligt.
Jag känner att äntligen är dom borta, aldrig mer ska jag behöva se eller dölja dessa förhatliga bröst. För nu har jag fått något bättre, något finare, sexigare och framför allt tryggt.
Dom är inte längre ett potentiellt hot mot mitt liv.
Och jag kan andas ut.
Jag kan inte säga att jag skulle klara av att leva ett liv utan bröst, det här är snarare de brösten jag alltid väntat på men jag måste ändock få säga till alla er där ute att kvinnlighet sitter inte i brösten.
Det vackraste hos en kvinna (och man) är den blicken man möter när man ser sig själv i spegeln och vågar vara nöjd med det man ser.
Det har jag lärt mig idag.
Och för alla er därute som är alldeles för sjuka för att alls orka bry sig om hur ni ser ut, jag önskar jag hade något att säga.
Vad som helst som kunde lindra eran smärta eller ångest.
Men jag har inga ord för det.
För er som lider är jag en medsyster utan ord.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar