Nu har mörkret lagt sig över Karolinska Sjukhuset och jag är ensam igen.
Denna dag har också gått fort tack vara mina besökare.
Måste säga att mina vänner och min familj varit helt fantastiska dessa dagar, jag har nästan haft så mycket besök att jag varit helt slut när alla väl gått hem.
TACK till er alla som varit här.
Idag kom bästis förbi med sällskap av sin nyblivna man när jag och mamma satt och åt nere i cafeterian. Det blev så många skratt att jag var helt öm när det gick härifrån. Fast öm på ett bra sätt.
När det gått letade jag och mamma upp dusch rummet och tvättade mig, lika underbart som alltid att bli ren. Jag och mamma konstaterade att det var några år sedan sist hon hjälpte mig att duscha.
Sedan bäddade och rent min säng och bäddade ner mig.
Få saker går upp emot att bli ompysslad av mamma, det är liksom något speciellt med de. Kanske för att man får känna sig liten igen?
På min lilla utflykt till cafeterian som faktiskt varade i över en timma så fick jag ganska ordentligt ont så när jag kom tillbaks fick jag dubbel dos medicin så nu är jag faktiskt lite snurrig i huvudet.
Mitt rum börjar ge mig lite klaustrofobiska känslor nu, det är ganska litet men framför allt är det så fruktansvärt sterilt och tråkigt.
Fyrkantigt och vitt. Ingen färg alls. Inte ens en liten gardin eller ett sådant där fult konstverk som brukar sitta på väggen.
Funderar starkt på att skänka en tavla till detta rum.
Jag ska verkligen inte klaga, jag är otroligt tacksam över att jag har fått detta rum och slipper dela med någon annan men hemlängtan ger sig tillkänna på alla möjliga sätt och vis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar