Jag har fortfarande inte träffat kirurgen som gjorde mig så upprörd igår men i hemlighet är jag glad för jag vet inte vad jag ska säga.
Jag vill bara gråta när jag tänker på det.
I övrigt så masar sig tiden fram här och jag längtar verkligen hem.
När jag låg inne sist på grund av gallan så fick jag så mycket morfin att jag inte hade någon verklighets uppfattning. Så är inte fallet nu.
Även om jag får mycket medicin så är jag inte snurrig i huvudet.
Men jag spyr snart av alla piller.
När jag vaknade imorse låg jag med händerna uppe på bröstet och det krävdes all min styrka att röra dom för att trycka på knappen.
En sköterska kom in och pratade om hur mycket andningen kan hjälpa till vid smärta...
Tänk på kvinnor som föder barn sa hon, tänk på kvinnor som har ångest hade jag lust att svara.
Ja jag vet att andningen kan göra mirakel men INTE NÄR MAN HAR ETT BRÖSTBAND SOM GÖR SITT BÄSTA FÖR ATT KVÄVA EN!
Dom tog bort det vid ett tillfälle igår och sedan dess har jag inget hellre velat än knäppa upp de där förhatliga bandet.
Men det gör så att protesterna läker in på rätt ställe och inte åker upp under hakan så de är ju väldigt viktigt.
Försöker att tänka att mina bröst kommer bli det jag har drömt om, att jag kommer ha mod och kraft att stå på mig. Att jag har anhöriga som stöttar mig så bara jag läker bra nu så blir allt bra i slutändan.
Jag fick eget rum igår då de flyttade in en annan kvinna bredvid mig. Jätte skönt med eget rum. Men vill bara säga att jag tog initiativet till ett samtal så lite klapp på axeln till mig själv.
Min bästis var här och lyste upp tillvaron från tråkig sjukhus miljö till ett trevligt samtals rum. Tiden gick dock sjukt snabbt och hon var snart tvungen att åka. Jag fick en fin present som skulle underhålla mig .
Idag får jag mer besök längtar redan galet efter de!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar